Dagens vardagstips

Jag har börjat fotografera mer eller mindre ALLT som jag behöver komma ihåg. Det är relativt enkelt när man har en smartphone, bara att ta upp telefonen liksom.

Till exempel har barnens förskola en tavla där de skriver upp hur länge barnen sovit och hur de har ätit till lunch. Tror ni att jag skulle kunna komma ihåg det i huvudet? Nja, möjligen då om de ätit bra eller dåligt, men mellan vilka tider de sovit minns jag sällan. Så varje gång jag hämtar dem från förskolan, så tar jag ett foto av den här tavlan och TADAAA! Bara att kolla i mobilen om jag har glömt bort vad det stod!

 

Jag fotograferar också vår väggkalender om det är något jag behöver komma ihåg där. Och när jag ser affischer på anslagstavlor, för saker som verkar intressanta.

 

När man mobilsurfar är det enkelt att ta en printscreen också, om det är något som man vill komma ihåg.

 

Dagens vardagstips, varsågoda!

Annonser

När det händer mycket…

… så blir det ibland tyst. Det skriker inombords vad mycket jag skulle vilja skriva nu, men jag tänker låta det vara. Jag ville säga ett litet hej och visa att vi lever. Lilla Vilda Familjen har det lite tungt just nu, men vi klarar oss och tar oss framåt i livet. Jag kan inte lova hur mycket aktiva uppdateringar det kommer att bli framöver, men jag ska försöka. Håll tummarna för oss och ni som känner oss: stötta oss allt vad ni kan, för vi behöver det. (Jag är otroligt tacksam för det stöd vi får!)

Med det sagt så hoppas jag ändå på att lyckas skriva fler inlägg framöver. Puss och kram från den stormiga lilla vilda familjen!

/ADHD-föräldern

Vaddå ”normalt”?

Jag minns att när vi satt i samtalet där psykologen och arbetsterapeuten gav oss beskedet om resultatet från utredningen, så frågade psykologen om jag upplevde några andra typer av perceptionsstörningar. De hade under utredningen kunnat konstatera att jag är otroligt ljudkänslig och utifrån vad de hade sett så var ljud något som störde min koncentration väldigt direkt.

Jag försökte komma på något, och det enda jag kunde tänka på, var att mina hungerskänslor fungerade lite som de ville. Oftast förstår jag inte att jag egentligen inte är hungrig förrän blodsockret är så lågt att det ”redan är för sent” (dvs, jag blir antingen hangry och det sätter sig i form av irritation och ledsamhet, eller så blir jag trött och orkeslös och får ingen riktig motivation till något.)

Psykologen höll nickande med om att det kunde vara ADHD-relaterat. I övrigt funderade jag på om jag var känslig över huden eller så, men kunde inte komma på något konkret exempel när hen frågade om jag exempelvis kunde uppfatta kläder som obehagliga mot huden eller liknande. Jag kunde vara komma på att jag var beröringskänslig utifrån att jag reagerar väldigt snabbt vid minsta lilla, men jag kunde som sagt inte tänka i något exempel.

 

Ja, min fråga är ju här vad jag då uppfattar som ”normalt” egentligen? Jag menar, jag har ju haft ADHD i hela mitt liv utan att förstå det själv. Ljudkänslig hela mitt liv utan att förstå det. Hur ska jag kunna veta om jag är känslig på annat sätt, om det är vad som är normalt i min värld, eller hur?

Men medvetenheten har börjat smyga på mig nu. Jag vet inte om det alltid har varit såhär, eller om det har kommit till efter graviditet och förlossning. Jag vet att jag har upplevt många av mina symptom som värre sedan jag födde Ninjan, men samtidigt tänkte jag att det enbart var tillfälligt, eller mer något… mentalt? Något jag mer bara trodde, än att det faktiskt var så.

Men B har nyligen sagt: ”Du är nog den känsligaste människa jag har träffat när det kommer till att trampa på saker.” (okej, det här var nog inte hennes exakta ord, men ungefär så då). Och jag bara insåg att jag har ju alltid tyckt att det är jätteobehagligt att kliva på saker när jag inte är beredd, framförallt om det är något blött eller kladdigt och jag har sockar på mig som då blir blöta eller kladdiga. Jag reagerar alltid med ett ”AJ!”, fast det inte ens behöver göra speciellt ont, om jag kliver på något hårdare.

Jag har ju alltid uppfattat det här som helt normalt för mig! Men jag har sakta börjat inse, att nej, jag är överkänslig för vissa taktila intryck, och det beror på ADHD:n. Jag vet bara inte var gränsen går, vad som är klassat som ”normalt”. Ja, jag är känslig för grus i sängen, men är inte alla det? Ja, jag vill sova med täcket och kudden på ett visst sätt, gör inte de flesta det? Ja, jag kan bli tokig på ett plagg som inte sitter helt som det ska, eller på lappar i trosor, byxor, tröjor, som skaver… Men hur ska jag veta att det är jag som är överkänslig och att det inte är något som är jättevanligt, som de flesta upplever?

Jag har nyligen börjat undra om mitt luktsinne också är överkänsligt, eller om det alltid har varit så, eller om det har börjat komma nu… Fine, när jag var gravid liksom, då blir ju de flesta också känsligare, eller så tänkte jag ett tag att det var kopplat till min menscykel (vilket det kanske är?), men just nu tycker jag att jag frågar lite väl ofta ”känner du också att det luktar [x]?”, och många gånger så är det bara jag.

 

Hur ska jag kunna veta? Ja, det återstår väl att se. Jag är åtminstone lite mer medveten om det hela nu än jag har varit tidigare.

 

/J

ADHD-föräldrar i Nyhetsmorgon

Vad har jag just sett? Ett ”ni får 7 minuter att synas”-inslag? Frågorna kändes oförberedda och samtalet tappade fokus på föräldraskap med ADHD, till att handla mer om enbart ADHD.

Jag är så glad att det här initiativet har tagits, att det finns. Jag saknade verkligen en grupp av den här typen, jag saknade verkligen att få prata om mitt föräldraskap utifrån att jag har ett funktionshinder som inte syns på mig. Jag sökte på forum och på Facebook, men det mesta som finns, ja, det är olika artiklar och grupper om att vara förälder till ett barn med diagnos. 
Det var delvis därför jag ville starta den här bloggen. Förutom de som hittar hit att läsa, så ville jag försöka få ut lite vad jag tänker och känner, berätta om livet och samtidigt få skriva av mig. Nog för att tvåbarnslivet gör att jag knappt tar mig tid att skriva här, men… det är inget att skämmas för heller 🙂
Jag slänger in en länk till inslaget senare, när det finns tillgängligt!

/J

Vardagsmys, några små tips

Det började med att jag och en vän pratade över Skype om ”morgonmys”. Jag insåg ganska snabbt att definitionen av morgonmys som småbarnsförälder har fått en lite egen värld av vad det kan innebära…

– Små, glada händer som pillar i ditt ansikte

– Väckt någonstans mellan 5-7 på morgonen. Dags att vakna nu, föräldrar!

– Ibland har olyckor hänt i sängen.

– Ibland är det kräk över hela dig, beroende på barnets ålder.

– Är det inte händer i ditt ansikte så är det klättrande, bufflande, vältrande… och du inser att du måste se till att ungen inte ramlar ur sängen!
Jag tänkte på det där med att uppskatta de små sakerna i livet. Jag har lyckan att få dela mitt liv med en människa jag älskar, och någonstans i kaoset vill jag ge henne kärlek lika mycket som hon vill ge mig. Det är svårt att vara både individ och par när man valt att bli FÖRÄLDRAR tillsammans. Men det finns sätt att få morgonmys ändå…

– Barnen vaknar, jag går upp med dem och låter B ligga kvar och ta sovmorgon.

– Frukost på sängen är inte det lättaste, men lika lyxigt kan det kännas att göra en finare frukost och kanske tända lite ljus om det finns möjlighet.

– Det finns vissa få dagar som barnen är lite mysigare än annars. Då de faktiskt kryper nära och bara vill gosa.

– Ibland kan man låta ungarna gå upp och roa sig själva. Det har fungerat en gång hittills. I ungefär 10 minuter, knappt. Dock 10 minuter som jag och B kunde ligga och krama om varandra.
Det är höst. Det är mörkt ute. Ta hand om varandra och drick mycket te.

/J

Att leva med ilska

Jag säger ofta att jag blir arg, när jag i själva verkat vill kalla det för ilska. Ilska och att bli arg ligger såklart nära varandra och det beror säkert på vem du frågar om hur en definierar olika känslor. Men att bli arg är mer något som jag ser som en yttre provokation, medan ilska kommer med inifrån.
Och jag lever med ett ständigt hot inifrån. Det finns alltid något som bubblar där under ytan, som kan tända till, eskalera och slänga in mig i affekt, där jag exempelvis har svårt att kontrollera både vad jag säger och hur jag beter mig.

Och när det är över så kommer känslan av skam och skuld efteråt. Något som jag under min uppväxt har lärt in i reaktionerna, att fastna i någon slags tung, ledsen känsla av att ha gjort fel och att aldrig kunna be om ursäkt för det.

Jag jobbar ständigt med att bli medveten. Om mig själv. Om mina känslor. Om hur jag reagerar på saker och ting och varför. Det gäller att acceptera sina känslor, lära sig att de finns där. Det är svårt, väldigt svårt, och jag måste jobba med det här dagligen.

Jag har ingen fin slutpoäng med det här inlägget. Det började med att jag tänkte på min uppväxt och att leva ett helt liv som odiagnostiserad. Jag har sagt till mina föräldrar att jag inte klandrar dem, att jag inte beskyller dem för något. Om jag nu ska skylla på någon så är det alla andra i systemet, de som faktiskt ska veta och ha kunskap – alla lärare som jag har haft, alla kuratorer som jag har gått till, skolsköterskor, psykologer, ungdomsmottagningen. Jag har alltid någonstans trott att det har varit något fel på mig, att jag behövt ändra på något för att jag inte har fungerat riktigt som alla andra.

Jag förstår det nu. Jag ser det nu.

Att kunna förklara saker, förklara händelser, beteenden och situationer. Ibland blir jag arg. Direkt. Jag blir arg bara av att tänka på saker som har hänt, tillfällen som för mig idag dels får mig att vilja skrika ”SÅHÄR BEHANDLAR MAN INTE ETT BARN!”, men också dels får mig att bli direkt förbannad på hur vuxenvärlden har behandlat mig. Under min utredning tog jag upp en specifik situation, och jag har även valt att återberätta den här situationen för mina föräldrar senast för bara några veckor sedan, där psykologen i sin tur bekräftade mig genom att säga ”Vuxenvärlden svek dig”. Att få höra det ifrån henne var både fruktansvärt och skönt på samma gång. Jag kan fortfarande tänka på det här minnet och bli förbannad. Jag vill bara få resa tillbaka i tiden och ställa mig mellan mig som barn och den är pedagogen och säga till henne hur hennes behandling av mig i den situationen inte var okej på en fläck.

För det är sant. Vuxenvärlden svek mig som barn, så många gånger. De valde att se bort eller att ge mig skulden. Och där handlar det inte bara om att jag hade ADHD då och har ADHD idag. Där handlar det om att vuxna inte såg ett barn, att vuxna inte såg mig som individ och hur jag mådde. När jag ringde min pappa när utredningen var påbörjad och ännu inte avslutad, för att fråga honom om hur jag var som barn, och får höra att jag förändrades när jag började skolan. Att jag var en livlig, agerande person som gärna berättade om min dag innan dess, men när jag började skolan så hände något och jag blev tyst, stillsam och sluten.

Och jag har många gånger undrat hur jag tog mig igenom skolan. Jo, för det första är jag intelligent, faktiskt är jag betydligt mycket smartare än jag någonsin vågat tro om mig själv, och jag behövde egentligen aldrig plugga mer än att sitta med på lektionerna. För det andra hade jag en överlevnadskanal – jag hade mina fritidsaktiviteter. Jag spelade fotboll till dess att jag inte orkade med att laget slogs ihop med andra lag och andra åldrar för tredje eller fjärde gången. Jag hade ridskolan och hästarna och hela den tillvaron, en sak som jag vet gjorde mig till en lite lyckligare människa. Sedan kom även rollspel och lajv in i mitt liv, vilket gjorde så mycket bra för min sociala tillvaro (men jag ser det som en helt annan historia). För det tredje hade jag väldigt många strategier som jag skapade för mig själv (både positiva och negativa, men mestadels de sistnämnda), som jag inte tänker gå in på närmare i det här inlägget då jag tror att det också kan vara värt att skriva i ett eget inlägg i framtiden.

Det här blev ett betydligt mer personligt inlägg än jag hade tänkt mig från början. Just nu får det lov att vara så. Jag känner hur det här behövde få skrivas, hur pulsen gick upp ett snäpp för att jag blir arg. Jag skriver nog det här delvis som en bearbetning. Jag vet att jag har minnen som då och då dyker upp, som gör mig arg, ledsen, upprörd… men som jag nu ändå kan förklara.

ADHD. Det var aldrig något fel på mig. Det har aldrig varit något fel på mig. Min hjärna fungerar annorlunda och jag har lite ojämna balanser av vissa typer av hormoner.

Men det gör inte mig till en sämre människa eller en sämre person.

Det här är något jag fortfarande försöker lära mig, något som jag under lång tid inte kunde se eller förstå. Men jag lär mig. Hjärnan är en dålig arbetsgivare, en riktig skurk som gärna tar genvägar. Ibland gäller det att titta på sin hjärna, konstatera att den hittar på väldigt mycket ursäkter och då faktiskt kanske ta och peka långfinger åt den.

 

För du är inte en sämre människa bara för att du fungerar annorlunda.

 

/J

Att älska sin kropp

Nio månader. Under nio månader genomgår kroppen det som potentiellt är det största som den någonsin kommer att gå igenom. Fogarna mjuknar, huden tänjs ut, hormonerna flyger och kilona sätter sig. Brösten förändras, crawings eller illamående kan uppstå.

Sedan ska miraklet födas också. Det finns två sätt – vaginalt eller med hjälp av operation. Båda är ännu en påfrestning på en kropp som under nio månader kämpat med att nära och ta hand om både sig och en till. En förlossning kan vara en fantastisk upplevelse, eller ett rent helvete, det är väldigt olika. 

Jag hade en väldigt lätt graviditet, men en tung förlossning som slutade med akut kejsarsnitt. När beslutet väl togs var jag så trött att jag somnade mellan värkar och det var för mig en lättnad att få veta att det snart skulle vara över.

Vid ett fåtal tillfällen har jag undrat hur en vaginal förlossning skulle kännas, och om kejsarsnitt  på något vis skulle vara en ”mindre värd” förlossning. Men jag har ju ändå fött ett barn, jag har burit det lika lång tid (längre!) som faller inom normalt, och jag har ett barn i mitt liv, mig veterligen fullt frisk!

Det jag vill komma fram till är att många kvinnor som fött barn självhatar på sin kropp. Det är övervikt, valkar, bristningar och allt möjligt som av samhället ses som ”ovackert”. När jag nämnde för B att jag tänkte skriva det här inlägget så sa hon till mig att jag är vackrare än någonsin, med eller utan extra kilon. Undantaget var möjligen att jag var vackrare som gravid, men det är enbart för att jag bar på Ninjan och nu är ju Ninjan här! (Also, jag var sjukt snygg som gravid!)

Det enda som är jobbigt med mina extra kilon är att kroppen säger ifrån och jag får ont. Annars så försöker jag vara så snäll som möjligt – Hej kroppen! Du är fantastisk! Vi har fött barn, du och jag! 

Gårdagen i bilder

Jag tänkte egentligen vara fantastiskt ambitiös och ta en bild i timmen, men minnet svek mig snabbt. Det blev dock några, ganska oinspirerande, bilder, som jag tänkte publicera nedan.

   

Ca 8: Äter frukost själv till en början, sedan vaknar resten av familjen.

  

9-10: Hjälper en vän i nöd med lite skjuts och annat!

  

10-12: Gruppinfo på ångestmottagningen.

  

På väg hem. Färgglad och med ljudbok.

  

12-ca14: Vardagskaos.

  

14: Promenaddags. Årets första nyckelpiga.

  

Piraten på ryggen, Ninjan i vagnen. Hästarna i hagen.

  

Piraten somnade så vi chillade i lekparken en stund.

  

När vi kom in igen hittade Piraten att det går att titta ut genom fönstret.

  

Ca 16: B kom hem. Alla låg och ammade.

  

Ca 17: Middagen blir inte alltid så tjusig.

 

Och vi avslutar med högläsning på kvällskvisten.

Apropå…

Apropå mitt förra inlägg om pappa/donator. Denna artikeln publicerades i Aftonbladet för någon dag sedan:

http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article20661635.ab?fb_action_ids=853028534756759&fb_action_types=og.comments&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B857802507618649%5D&action_type_map=%5B%22og.comments%22%5D&action_ref_map=%5B%5D

Malin Wollin skriver om familjer utan en pappa som halva, där någon ständigt saknas och där ovetskapen styr. Att mammor som väljer att skaffa barn utan en pappa gör ett sämre val. Hon ställer sig frågan hur dessa mammor ska förklara för sina barn att deras pappa finns men inte finns. 

Jag mår illa. DET ÄR SKILLNAD PÅ PAPPA OCH DONATOR!!

Ffs. Jag är mer orolig över hur jag ska förklara för mina barn att Malin Wollin finns. Att det finns människor som inte ser vår familj som hel och jämlik alla andra familjer. 

Donator vs pappa

För några veckor sedan intervjuade Malou von Sivers i sitt program Efter 10 en dansk spermadonator. Hon kallade honom genomgående för ”pappa” och pratade om att hans barn hade okända halvsyskon efter donationerna. Jag hävdar bestämt att det är en enorm skillnad på att vara en pappa, och på att vara en donator.

En pappa är den person som finns med i barnets liv och vardag. Den som torkar tårar, lockar skratt, lagar mat, bär, byter blöjor, leker, kör till träningen och så vidare och så vidare. Den som tar ett aktivt ansvar. Ansvaret i sig kan givetvis se olika ut beroende på hur familjen är konstruerad, och om den är utspridd över landet eller ej. 

En donator är den person som frivilligt, ideellt och utan förpliktelser donerar sperma. Antingen till sjukvården eller privat. Beroende på hur relationen till de blivande föräldrarna ser ut kan kontakten med donatorn variera. Det vanligaste är ändå att det inte finns någon kontakt alls. Barnen har rätt att få veta vem donatorn är, om de själva vill, när de har fyllt 18. 

Ser ni skillnaden? Donatorn är inte en aktiv del av familjen, såsom pappan är. Om donatorn får eller har egna barn funkar det inte att benämna dem som ”halvsyskon” till de barn som uppstått genom donationen. Istället kan en säga att de ”biologiskt sett är halvsyskon, men inte familjemässigt”. Där finns inga band.

Det blir problematiskt när det rörs ihop, eftersom ”pappa” kommer med en känslomässig anknytning. Där finns förväntningar som inte alls finns gentemot en donator. Donatorn har inte heller en känslomässig roll i barnets liv. 

Vår första bvc-sköterska envisades med att prata om Piratens ”pappa”. Hon behövde visst veta hur lång han var, vad han vägde med mera med mera för att kunna fylla i sina papper rätt och blev ganska besvärad när vi inte visste det varken första, andra eller tredje gången hon frågade. Vår andra bvc-sköterska ryckte bara på axlarna, sa ”jaja, det där vet väl inte ni, det stryker vi” och satte stora kryss i sina papper. Och vet ni vad? Båda barnen kunde få kurvor inritade i sina journaler, båda barnen har kunnat vägas och mätas helt utan problem. 

Kan vi komma överens om att en pappa är en pappa och en donator är en donator? Samma person kan vara bådeoch, men det är långt ifrån samma sak.