Jag säger ofta att jag blir arg, när jag i själva verkat vill kalla det för ilska. Ilska och att bli arg ligger såklart nära varandra och det beror säkert på vem du frågar om hur en definierar olika känslor. Men att bli arg är mer något som jag ser som en yttre provokation, medan ilska kommer med inifrån.
Och jag lever med ett ständigt hot inifrån. Det finns alltid något som bubblar där under ytan, som kan tända till, eskalera och slänga in mig i affekt, där jag exempelvis har svårt att kontrollera både vad jag säger och hur jag beter mig.
Och när det är över så kommer känslan av skam och skuld efteråt. Något som jag under min uppväxt har lärt in i reaktionerna, att fastna i någon slags tung, ledsen känsla av att ha gjort fel och att aldrig kunna be om ursäkt för det.
Jag jobbar ständigt med att bli medveten. Om mig själv. Om mina känslor. Om hur jag reagerar på saker och ting och varför. Det gäller att acceptera sina känslor, lära sig att de finns där. Det är svårt, väldigt svårt, och jag måste jobba med det här dagligen.
Jag har ingen fin slutpoäng med det här inlägget. Det började med att jag tänkte på min uppväxt och att leva ett helt liv som odiagnostiserad. Jag har sagt till mina föräldrar att jag inte klandrar dem, att jag inte beskyller dem för något. Om jag nu ska skylla på någon så är det alla andra i systemet, de som faktiskt ska veta och ha kunskap – alla lärare som jag har haft, alla kuratorer som jag har gått till, skolsköterskor, psykologer, ungdomsmottagningen. Jag har alltid någonstans trott att det har varit något fel på mig, att jag behövt ändra på något för att jag inte har fungerat riktigt som alla andra.
Jag förstår det nu. Jag ser det nu.
Att kunna förklara saker, förklara händelser, beteenden och situationer. Ibland blir jag arg. Direkt. Jag blir arg bara av att tänka på saker som har hänt, tillfällen som för mig idag dels får mig att vilja skrika ”SÅHÄR BEHANDLAR MAN INTE ETT BARN!”, men också dels får mig att bli direkt förbannad på hur vuxenvärlden har behandlat mig. Under min utredning tog jag upp en specifik situation, och jag har även valt att återberätta den här situationen för mina föräldrar senast för bara några veckor sedan, där psykologen i sin tur bekräftade mig genom att säga ”Vuxenvärlden svek dig”. Att få höra det ifrån henne var både fruktansvärt och skönt på samma gång. Jag kan fortfarande tänka på det här minnet och bli förbannad. Jag vill bara få resa tillbaka i tiden och ställa mig mellan mig som barn och den är pedagogen och säga till henne hur hennes behandling av mig i den situationen inte var okej på en fläck.
För det är sant. Vuxenvärlden svek mig som barn, så många gånger. De valde att se bort eller att ge mig skulden. Och där handlar det inte bara om att jag hade ADHD då och har ADHD idag. Där handlar det om att vuxna inte såg ett barn, att vuxna inte såg mig som individ och hur jag mådde. När jag ringde min pappa när utredningen var påbörjad och ännu inte avslutad, för att fråga honom om hur jag var som barn, och får höra att jag förändrades när jag började skolan. Att jag var en livlig, agerande person som gärna berättade om min dag innan dess, men när jag började skolan så hände något och jag blev tyst, stillsam och sluten.
Och jag har många gånger undrat hur jag tog mig igenom skolan. Jo, för det första är jag intelligent, faktiskt är jag betydligt mycket smartare än jag någonsin vågat tro om mig själv, och jag behövde egentligen aldrig plugga mer än att sitta med på lektionerna. För det andra hade jag en överlevnadskanal – jag hade mina fritidsaktiviteter. Jag spelade fotboll till dess att jag inte orkade med att laget slogs ihop med andra lag och andra åldrar för tredje eller fjärde gången. Jag hade ridskolan och hästarna och hela den tillvaron, en sak som jag vet gjorde mig till en lite lyckligare människa. Sedan kom även rollspel och lajv in i mitt liv, vilket gjorde så mycket bra för min sociala tillvaro (men jag ser det som en helt annan historia). För det tredje hade jag väldigt många strategier som jag skapade för mig själv (både positiva och negativa, men mestadels de sistnämnda), som jag inte tänker gå in på närmare i det här inlägget då jag tror att det också kan vara värt att skriva i ett eget inlägg i framtiden.
Det här blev ett betydligt mer personligt inlägg än jag hade tänkt mig från början. Just nu får det lov att vara så. Jag känner hur det här behövde få skrivas, hur pulsen gick upp ett snäpp för att jag blir arg. Jag skriver nog det här delvis som en bearbetning. Jag vet att jag har minnen som då och då dyker upp, som gör mig arg, ledsen, upprörd… men som jag nu ändå kan förklara.
ADHD. Det var aldrig något fel på mig. Det har aldrig varit något fel på mig. Min hjärna fungerar annorlunda och jag har lite ojämna balanser av vissa typer av hormoner.
Men det gör inte mig till en sämre människa eller en sämre person.
Det här är något jag fortfarande försöker lära mig, något som jag under lång tid inte kunde se eller förstå. Men jag lär mig. Hjärnan är en dålig arbetsgivare, en riktig skurk som gärna tar genvägar. Ibland gäller det att titta på sin hjärna, konstatera att den hittar på väldigt mycket ursäkter och då faktiskt kanske ta och peka långfinger åt den.
För du är inte en sämre människa bara för att du fungerar annorlunda.
/J
Vilda familjen 